Terapi för själ och hjärta

Efter lunch idag lade jag en mycket trött kille i vagnen (med stora nallen och snutten och tutten såklart, hur skulle det gå utan dem?), drog på mig walkingskorna och den tunna dunvästen som passar alldeles perfekt så här på hösten. Jag hann inte ens tjugo meter från huset innan lillkillen sov. Inte konstigt med tanke på att han startade sin dag redan före fem i morse!

Så i stället för den sedvanliga promenaden med kvittrande barnaskratt, tusentals frågor om allt och ingenting och sånger om färger och djur och fordon i alla de former fick jag gå i tystnad i den färgsprakande hösten med Three Days Grace i öronen. Inte helt dumt det heller måste jag säga. Terapi för själ och hjärta skulle jag nästan vilja påstå, och det kan ju kanske behövas någon gång ibland...

Brukar hösten verkligen vara så här vacker? Brukar färgerna skifta i miljoner nyanser i det värmande solljuset? Är inte rönnens röda färger extra sprakande? Känns inte den svala luften renare och mer lätt att andas än någonsin förr? Eller är det bara jag som ser allt med andra ögon i år? Är det fortfarande samma värld? Är det kanske bara jag som har förändrats...?