När andetagen ebbar ut...

När häggen blommar och doftar av vår, när gräset växer centimetervis varje vecka vill du bara andas lätt. När sommarens första åskskurar dundrar förbi och vårregnet får hela världen att dofta av asfalt, gräs och sommar vill man bara njuta. Njuta av varje dag som passerar, av varje andetag man tar. Av att känna ljuset återvända, av nätter som aldrig någonsin mörknar. Av alla dofter, värmen som sakta smyger sig närmare och ljuden från fotbollsplanens spelare som laddar upp för alla kommande matcher. Man vill bara leva och låta leva. Låta hela världen leva och blomstra. Men det är inte alltid så...

Det är aldrig någonsin roligt... Det spelar ingen roll om regnet öser ner en höstdag och löven under dina fötter sakta, sakta multnar till jord. Det spelar ingen roll om solen skiner en klar vinterdag eller om snöstormen får dig att stanna inne för att mysa under filten och njuta av brasan som sprakar i eldstaden. Det spelar ingen roll om det spirar i björk och hägg eller om solen gassar från en klarblå himmel och doften av hundkäx, syren och nyklippt gräsmatta omger dig.

När en människas liv ger upp är det aldrig kul. Det spelar ingen roll om döden kommer oväntat eller om man har väntat på den här dagen i 15 år... Alla ljud och dofter och intryck omkring dig bara försvinner. Inga häggar som doftar, inga nyklippta gräsmattor. Smärtan gör ont även om man har väntat på den i ett halvt liv.

Men jag har för evigt alla minnen. Och min enda önskan just nu är att hon har hört min röst. Att hon har hört alla ord jag har sagt och att hon har känt min närhet. Att mina kramar betyder någonting, även idag, i livets sista timmar. Min yttersta önskan var att jag får vara där när hon drar sitt sista andetag. Så att hon vet att jag älskar henne. Så att JAG vet att hon inte behövde vara ensam... Och nu vet jag... Hon har somnat in och jag fick vara hos henne under hennes sista minuter på denna jord...

Vila i frid mormor...