En månad...

...till julafton. Nästa torsdag kommer min gullunge tillbaka och stannar i minst 17 dagar. Underbart!

Julpyntningen har börjat. Alvar ville så gärna ta fram lite julsaker. Och så startade leken. Kapten Blomhatt (Alvar) och Kapten Enfinger (David) inställde sig och gjorde allt Kapten Molly (jag) sa. Hippsvips var fönsterbrädor tömda, fönster torkade, gardiner upphängda och tomtar och ljus utställda i hela huset. Hur kan jag ha fått en så underbar pojke?

Regn och rusk och snart advent...

Jag insåg det först idag... Till veckan är det dags att julpynta. Och ute ser det ut som om vi är i början av oktober. Det är blött, grått och fruktansvärt deprimerande... Jaja, lite julpynt är kanske vad som behövs. Och Alvars pappa pratade om att de har talats om lite snö till helgen, så det är väl bara att hålla tummar och tår...

Mörkret och diset gör mig trött. Fruktansvärt trött... Det är många år sedan jag kände mig så här sliten under hösten. Det är klart... Hösten har ju pågått betydligt mycket längre än den brukar detta år, så det kanske inte är så konstigt?

Jag har tittat på lite nostalgibilder idag. Från min, mammas och syrrans resa till Kreta. Och det slår mig hur pigg jag såg ut. Glad, pigg och utvilad. Trots att jag minns det som en väldigt jobbig tid i livet så utstrålade jag glädje. Vad beror det på? Det enda jag kan tänka mig är mina mil och åter mil utomhus som hjälpte till. Jag blir glad av frisk luft, så är det bara. Det kanske är dags att försöka komma igång med promenaderna igen, på allvar. Och kanske försöka kämpa bort känslan av trötthet och börja träna lite mer igen. För jag vet att även det gör mig gladare och piggare. Och trots att det är svårt att tänka sig en dag på gymmet när tröttheten är som den är just nu ska jag kanske ge det en chans? Så får vi se om stjärnorna i mina ögon återvänder igen...