Det är nåt med vardagen som känns annorlunda. Jag hinner/orkar/vill inte skriva. Det känns alldeles för jobbigt. Men jag kan berätta om helgen...
I söndags vaknade jag av ett telefonsamtal. Det var världens gladaste gullunge som ringde för att önska grattis på morsdag. "Och idag ska jag komma till DIG!!!" var hans slutreplik. Oväntat, men helt enkelt underbart. Så i söndags fick jag rå om min älskling drygt två timmar, bara så där. Det märks att han blir äldre, nuförtiden behöver man inte ens be om att få besök dagar som denna. :) Och i morgon, när jag slutat jobba, är Alvar hemma igen. Helt underbart härligt med två extra dagar vi kan spendera ihop. Och trots att jag såg honom i söndags, saknar jag honom så...
Jobbet? Det lunkar på. Med all skit som följer med det. Jag förstår att folk inte mår bra, inte trivs, inte kommer överens... Men det är ändå märkligt att arbetet har förändrats från vardag till krigsfält på bara ett år. Och ibland, när inte medkänslan är med mig på rätt nivå, undrar jag om vi går på ett dagis. För ibland känns problemen så triviala, så onödiga. Varför kan vi inte bara lära oss att lyssna på varandra???
Ny dag i morgon. Personalmöte och, som vanligt, en stor klump i magen. För vad ska tas upp denna gång som sätter arbetsplatsen ur balans? Det har varit mycket, I blame no one, men det måste få ett slut. På något sätt. Men, men... Kanske en god natts sömn, en rask promenad i morgonbitt och några koppar gott te kan få morgondagen att verka värd att överleva. ;) Så vi säger god natt, sov gott, jag älskar dig (Alvar), vi ses i morgon...
