Väldigt mycket tankar...

Nu sitter jag här och bara andas... Precis som utlovat. In... Ut... In... Ut...

Sedan försöker jag fundera lite på allt och ingenting. Blir mest på ingenting måste jag erkänna. Allt det andra är fortfarande jobbigt att ta tag i... För så fort jag börjar närma mig sanningen så skyggar jag bakåt igen, lämnar de jobbiga tankebanorna och kastar mig in i andra. Säkrare, tryggare och mindre skrämmande tankebanor. Tankar som egentligen inte är sanna, ärliga, djupa eller givande överhuvudtaget. Men jag tänker åtminstone, visst är väl det en framgång i sig?

Sedan har tårarna börjat rinna igen. I ett helt år har de hållit sig undan nu, i ett helt år har jag trott att min kropp är på väg att torka ut när det inte ens har funnits vätska till att fylla mina glittrande blå... För gråta, det är något jag alltid har kunnat göra. Det är något jag alltid har BEHÖVT få göra. Lite då och då, med jämna mellanrum.

Men nu, nu fylls själens portar med salta droppar igen och alla tankar jag inte vill tänka, inte orkar tänka, åker ut i strida strömmar nedför mina bleka, kalla kinder. Och det är skönt. Så oerhört befriande... För på något sätt så bearbetar kroppen och själen hela mitt kaosartade liv när den släpper lös tårarna. Det måste väl ändå vara bättre att någon del av mig bearbetar alla jobbiga känslor, trots att hjärnan inte orkar ta tag i allt ännu? Så jag låter tårarna rinna och stänger samtidigt av alla funderingar jag har. För det kommer en dag i morgon med. En ny dag, med nya möjligheter att rannsaka sig själv, rannsaka sitt liv...

Tänkvärt...

Tallulah - vad är lättare?

Är jag rädd?

Snart är januarimånad slut. Det går så snabbt, hela livet går i ultrarapid precis hela tiden. Jag hinner inte med...

Det är som om jag är fysiskt här, men resten av mig hinner inte alls med i allt som händer och sker. Jag tror jag måste lugna ner mig lite... Jag måste låta kroppen stanna av så själ och hjärta hinner med i det jag gör. För vad är det för idé att göra allt mellan himmel och jord ifall inte hjärtat är med? Vad hände med att kvalitetschecka sitt liv?

Vad sysslar jag med? Det fungerar helt enkel inte att leva sitt liv i 180 hela tiden... Varför gör jag det? Är det så farligt att stanna av lite? Stanna upp och känna efter vilka känslor det egentligen är som bor inom mig? Vad är jag rädd för att finna? Och varför skulle jag vara rädd? Det är väl bättre att vara ärlig mot sig själv.

Jag har gjort så många saker fel, gjort helt fel prioriteringar sista tiden. Nu är det dags att börja ändra på det, ändra på livet som jag lever det nu. Jag ska börja andas lite... Känna efter vilka saker som är de viktigaste i mitt liv. Börja fundera om jag verkligen tar hand om dessa saker på bästa sätt...

Piggare pojke!

Nu börjar förkylningarna ge med sig. Jag är hemma med min älskade lillprins idag så han verkligen ska hinna kurera sig innan han blir lämnad bland alla baciller på förskolan igen. Planerna för dagen blir väl att ta det lugnt, mysas och kramas, läsa nån bok och bara vara. Låter som en rätt skön dag eller hur? Tror vi satsar på det!

Sjukstuga

Självklart var det inte steppen som satt kvar i benen förra träningen. Nejdå! Sån tur ska vi inte ha... Jag har blivit förkyld. Hostig, snuvig och - trots att jag förnekar det för mig själv - antagligen lite febrig. SKITLIV! Och det värsta? Alvar har också blivit dålig... Mammas lille prins är jättehes i halsen, hostig och allmänt trött och hängig. Stackaren... :-( Hoppas det är snabbt övergående åtminstone...

5 km på 28 minuter

Det blev resultatet av dagens löp-pass, med 0,5 och 1,0 i lutning. Men det var jobbigt som f-n idag! Undrar om gårdagens step-pass sitter kvar i benen fortfarande? Eller var det fel sorts musik till fel sorts humör kanske? Nej, jag skyller på steppen tror jag! ;-)

Med en doft av jordgubb och blåbär

Nu är jag varmare... Det var inte så svårt att hetta upp kroppen igen faktiskt. Det enda som behövdes var att ge ALLT i ett av M:s step-pass, en varm dusch i ett immigt badrum och en stor kopp blåbärste...

Jag sitter i köket och försöker varva ner innan det är dags att krypa ner i min stora, tomma säng... Det doftar blåbär och jordgubbar. Lugnande dofter för en förvirrad själ. Vad synd att en doft inte kan ge några vettiga svar på livets stora frågor...

Jag fryser...

Det är varmare ute nu, betydligt mycket varmare än förra veckan vill jag lova. Då kröp temperaturen ner mot närmare -30 grader och under mina kvällspromenader var ögonen i stort det enda som gick att se under alla kläder. Men nu, när temperaturen bara ligger kring -10 grader, så fryser jag. Mycket! Och jag har frusit till och från hela dagen (med undantag den tid jag spenderade på gymmet såklart!). Tänk att få krypa ner i ett varmt bad... Att därefter få förflytta sig till en varm säng. Få krypa ner under täcken och filtar. Få krypa nära någon som tinar upp mig med sin kroppsvärme...

FY TUSAN VAD JAG FRYSER!!!

Känslan just nu?

Nu är veckans sista dag snart till ända. Jag är både piggare och tröttare än vad jag var i morse. Pigg i själ och hjärta, men innerligt trött i kroppen.

Men nu har lugnet infunnit sig igen. Jag känner mig avspänd och harmonisk. Jag är lycklig med livet som det är just nu, just idag. I mitt inre har mörkret trängts undan och fått lämna plats åt ett spirande ljus. Känslan just nu? Tillfredsställd...

Söndag

Nu är helgen nästan slut igen. Och det känns lite trist faktiskt. Det känns till och med lite besvärligt att jobba i morgon och den känslan har jag inte haft på mycket, mycket länge! Jag är nog ur lag helt enkelt. Känner mest för att lägga mig i sängen och sova bort hela söndagen. Vilket är totalt omöjligt när jag har världens underbaraste Alvar som håller igång för fullt här hemma. Så det får nog bli en prommis nu efter lunchen tror jag. Lite frisk luft brukar göra underverk för kropp och själ!

God natt??

Sova? Klockan är mycket, jag är trött. Jättetrött... Men jag vet inte? KAN jag sova nu? MÅSTE jag sova nu? BEHÖVER jag sova nu? VILL jag sova nu? Nej, inte än...

En dusch tror jag behövs. Och lite lugnande hudkrämer med dofter som lugnar och söver kropp och själ... Sedan? Duntäcket runt kroppen, nära och tätt intill. En filt över det och låta ansiktet borra in sig i kudden. Känna pulsen slå sakta, sakta, sakta... Känna lugn, harmoni och lycka. För livet går att leva. Hur man lever det... Ja det, det är en helt annan historia...

Tänk om...

Löpning

5 km med 1,0 i lutning tog idag 28,52! SÅ BRA!!! Bästa hittills tror jag? Nöjd? Just nu är jag mest trött och ensam tror jag... Men lite nöjd är jag nog fortfarande med tanke på att jag sprang 10 minuter till efter de 30 första. =) Kämpa, kämpa, KÄMPA!!!

Back on Track (eller kanske Treadmill?!)

Jag var trött, SÅ trött, när jag kom till Simhallen på onsdagen. Men eftersom jag ändå var där tänkte jag att jag ger väl träningen en chans åtminstone. Men när jag satte in skivan i cd-spelaren och såg 59.52 blinka mot mig i displayen bestämde jag mig. Vaddå jobbigt att springa en mil? Det är ju bara att härda ut hela skivan, eller hur? Vem är starkare? Jag eller ett sketet löparband???

Så jag gjorde det - igen! 1 mil på löparbandet med 0,5 i lutning gick marginellt snabbare än förra gången (59,48 tror jag). Men vad gör det? Jag gjorde det! Kontrollerade tröttheten, mästrade min inre frustration och fick ut lite aggressioner. Min vilja vann över kroppens tvivel!

Jag ÄR stark!
Jag ÄR fokuserad!
Jag kan göra precis ALLT
jag föresätter mig att klara av!

Jag faller sakta och hjärtat slutar slå...

Ever Dream...

En älva med bus i blick

Jag är en älva... Ett naturbarn i skiraste vitt, med lätt sinne och bus i blick, som slår upp mina ögon och möter morgonen. Virvlar runt i gryningstimmen, i sensommarnattens sista andetag. Barfota, med mjukaste gräs under fötterna, dansar jag i trolsk morgondimma. Dansar som jag aldrig dansat förr... Snurrar snabbare, snabbare, snabbare...

I den frostiga, lätta luften hörs ett porlande skratt när själen hittar lyckan igen. Dansen blir lugnare, långsammare och jag stannar sedan upp. Sjunker ner i den svala mossan i skogsdungen, låter huvudet vila mot fukten. Med lycka i hjärtat, tillfredsställelse i själen och ett sinne lätt som stjärnstoft faller en skör liten älva i sömn igen.

Jag vaknar. Morgonen är svart, verkligheten påtaglig. Drömmens lyckorus avtar och minnet av sommarängen bleknar när kylan smyger sig närmare. Hjärtat spricker lite, själen sjunker ner i mörkret igen. Vart har lyckan tagit vägen? Vem har drivit mitt inre lugn på flykt?

What to do?

Arbetshelg

Dag ett av helgens två arbetsdagar är nu avverkad. Med handbollscup i Sporthallen har det inte varit en lugn stund, inte en sekund av tystnad. 5 timmar med konstant surrande runt omkring mig har satt sina spår vill jag lova. Både kropp och huvud och själ är trötta. Riktigt trötta... Jag längtar att få gå och lägga mig i min varma säng. Tanken på att tina upp min frusna kropp och glida in i drömmarnas värld är oerhört lockande. Men inte än... Först ska jag avnjuta ett vinglas, slötitta lite på tv och förhoppningsvis hinna umgås lite med Tias.

Trevlig lördagkväll!

Fullmånen nalkas...

Det har börjat snöa ute. Stora flingor dalar mot marken och gör världen vit åter igen. Månen göms bakom molnen. Kanske det hjälper? För om fullmånen inte syns, då kanske den inte finns där? Den kanske inte påverkar min nattsömn på samma sätt om jag inte kan se den, om dess ljus inte tränger genom rullgardinen och gäckar mig i mina drömmar? Eller kan det vara så att min själ blir förhäxad av dess trolska ljus? Att den påverkar min kropp på samma sätt som den påverkar tidvattnet?



Jag sover oroligt, jag drömmer märkliga drömmar... Jag fryser, jag svettas, jag vaknar av att jag pratar i sömnen... Vad säger jag? Vad drömmer jag om? Och hur kan en enda himlakropp påverka mig så mycket? På ett sådant långt avstånd? Hur är det möjligt?

Morgonsim!

Idag jobbar jag eftermiddag vilket med andra ord innebär en liten sovmorgon tillsammans med familjen (som förövrigt har jullov i ett par dagar till!). Och vad gör jag? Jo, igår kväll ställde jag klockan på 5.45 för att ta mig iväg på årets första morgonsim. Och det var verkligen

SÅ HIMLA HÄRLIGT!

Jag har inte simmat så tidigt på morgonen sedan jag slutade simträna för en evighet sedan. Och jag hade totalt glömt bort vilken himla härlig start på dagen det faktiskt är. 3000 meter blev det idag och efter det åt jag frukost med arbetskompisarna innan jag åkte hem. Och jag kan lova er alla att det inte är många morgnar jag har suttit i vårt personalrum den tiden på dygnet och känt mig så pigg som jag gjorde idag!

Så ett tips för alla er som vill börja dagen på bästa möjliga sätt är morgonsim måndagar och torsdagar mellan 6.00-8.00. Tro mig, en underbar start på dagen!!!

Morgonprommis

Idag har jag och Alvar återupptagit en gammal, god vana. Direkt när vi hade klivit upp och fixat i ordning oss klädde vi på oss för en prommis tillsammans. Det blev en uppfriskande, något reducerad, promenad idag. Vi avslutade den med att gå förbi affären och inhandla lite korv och liknande eftersom Alvar hade önskat sig korv, makaroner, ketchup och senap till lunch idag. Jag kan inte fatta att min älskade lill-plutt har blivit så gammal att han kan vara med och bestämma vad vi ska äta till lunch! Tiden går verkligen snabbt...

Jag piggnade till!

Efter ett hekto lösviktsgodis fick jag världens sockerrush och passade på att städa bort julen! ;-) Så nu är färgerna i hemmet ljusare igen och doften av Kanel & Lagerbär har bytts ut mot den så välkända doften av Mullbär. Jag känner mig betydligt mycket lugnare i själ och hjärta igen. Kanske är rött en rätt provocerande färg ändå?

Nu sitter jag här och väntar på att mitt tevatten ska koka upp... Lugnande, rött blåbärs te när klockan närmar sig midnatt låter väl inte helt fel? Det, i kombination med en sövande patiens, kan väl inte göra annat än att verka sövande på kropp och själ?

Sov Gott!

Trött och frusen...

Jag tror vår termometer ljuger. Den påstår nämligen att det är plusgrader inomhus vilket jag starkt betvivlar! Jag håller på att frysa ihjäl trots att jag har dragit på mig en härligt värmande fleecejacka och trots att Mattias har tänt ljus i stort sett överallt i hela huset.

Nu längtar jag bara såå mycket att få krypa ner i min härliga säng igen. Först ett härligt, varmt bad. Sedan ner under mitt mjuka duntäcke och den varma filten, med ett par duntofflor på fötterna. Tänk... Att sakta, sakta tina upp medan sinnet förs in i drömmarnas värld igen. Undrar vart drömmarna för mig i natt?

Intermezzo

Jag har jobbat rätt mycket under den här julen trots att helgdagarna har legat "bra", åtminstone för de som jobbar vardagar 7-16. Orsaken varför jag inte har varit ledig speciellt många extra dagar är att Tias är ledig och Alvar alltså ändå får vara hemma från förskolan och mysa! Och det är ju det som är det viktiga!

Trots det insåg jag igår att jag har varit hemma alldeles för mycket - mycket mer än jag har varit på hela det senaste året tror jag! Och hur kan man vara hemma FÖR mycket? Jo, jag har insett att vårt hem har förvandlats till ett kaosartat intermezzo och jag har inte en aning om hur jag ska hitta varken tid eller ork att förvandla röran till ett beboeligt hem igen...

Sökandet efter energi har alltså börjat. Och vart hittar man mest troligt energi i överflöd? Jo, i nyttig mat, långa promenader och i ett muskelknäckande gympass. Alltså måste jag börja året på bästa möjliga sätt och ta hand om mig själv igen. Så jag orkar ta hand om livet runt omkring mig!

Nu kom morgontidningen...

...och damp ner i grannarnas postlåda. Och här sitter jag. Klarvaken. Under de värsta timmarna på dygnet. Insomnia på hög nivå med andra ord! Men efter att ha legat över en timme och snurrat i sängen så tänkte jag ge datorn en chans istället. Vem vet? Jag kanske blir lite trött av att sitta och surfa ett tag? Ett är då säkert... INGEN kommer lyckas få upp mig före nio i morgon. Så det så!