Jag är en älva... Ett naturbarn i skiraste vitt, med lätt sinne och bus i blick, som slår upp mina ögon och möter morgonen. Virvlar runt i gryningstimmen, i sensommarnattens sista andetag. Barfota, med mjukaste gräs under fötterna, dansar jag i trolsk morgondimma. Dansar som jag aldrig dansat förr... Snurrar snabbare, snabbare, snabbare...
I den frostiga, lätta luften hörs ett porlande skratt när själen hittar lyckan igen. Dansen blir lugnare, långsammare och jag stannar sedan upp. Sjunker ner i den svala mossan i skogsdungen, låter huvudet vila mot fukten. Med lycka i hjärtat, tillfredsställelse i själen och ett sinne lätt som stjärnstoft faller en skör liten älva i sömn igen.
I den frostiga, lätta luften hörs ett porlande skratt när själen hittar lyckan igen. Dansen blir lugnare, långsammare och jag stannar sedan upp. Sjunker ner i den svala mossan i skogsdungen, låter huvudet vila mot fukten. Med lycka i hjärtat, tillfredsställelse i själen och ett sinne lätt som stjärnstoft faller en skör liten älva i sömn igen.
Jag vaknar. Morgonen är svart, verkligheten påtaglig. Drömmens lyckorus avtar och minnet av sommarängen bleknar när kylan smyger sig närmare. Hjärtat spricker lite, själen sjunker ner i mörkret igen. Vart har lyckan tagit vägen? Vem har drivit mitt inre lugn på flykt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar