Nu sitter jag här och bara andas... Precis som utlovat. In... Ut... In... Ut...
Sedan försöker jag fundera lite på allt och ingenting. Blir mest på ingenting måste jag erkänna. Allt det andra är fortfarande jobbigt att ta tag i... För så fort jag börjar närma mig sanningen så skyggar jag bakåt igen, lämnar de jobbiga tankebanorna och kastar mig in i andra. Säkrare, tryggare och mindre skrämmande tankebanor. Tankar som egentligen inte är sanna, ärliga, djupa eller givande överhuvudtaget. Men jag tänker åtminstone, visst är väl det en framgång i sig?
Sedan har tårarna börjat rinna igen. I ett helt år har de hållit sig undan nu, i ett helt år har jag trott att min kropp är på väg att torka ut när det inte ens har funnits vätska till att fylla mina glittrande blå... För gråta, det är något jag alltid har kunnat göra. Det är något jag alltid har BEHÖVT få göra. Lite då och då, med jämna mellanrum.
Men nu, nu fylls själens portar med salta droppar igen och alla tankar jag inte vill tänka, inte orkar tänka, åker ut i strida strömmar nedför mina bleka, kalla kinder. Och det är skönt. Så oerhört befriande... För på något sätt så bearbetar kroppen och själen hela mitt kaosartade liv när den släpper lös tårarna. Det måste väl ändå vara bättre att någon del av mig bearbetar alla jobbiga känslor, trots att hjärnan inte orkar ta tag i allt ännu? Så jag låter tårarna rinna och stänger samtidigt av alla funderingar jag har. För det kommer en dag i morgon med. En ny dag, med nya möjligheter att rannsaka sig själv, rannsaka sitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar