...praktiskt taget konstant i sex dagar. Roligt värre. :( Inte är det bara jag heller, det hör jag på jobbet. Skönt att inte vara ensam åtminstone... Den värsta delen av mig gläds åt att inte behöva vara ensam i detta, för detta är inget jag egentligen önskar någon annan. Men ibland behöver man varandra för att orka...
Idag har vi cyklat, jag och Alvar. Med hjärtat i halsgropen på mamman har vi cyklat runt Prästgärdan om och om igen. Och jag är så tacksam att Alvar tillslut har fått upp ögonen för det här med cykling. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar