Det blir aldrig som man tänkt sig...

Saker man planerar, hoppas på, önskar och längtar efter blir aldrig precis som man vill. Kanske varken sämre, bättre, mer fel eller mer rätt för den skull. Men helt enkelt inte som planerat...

Det är antagligen en del av livets prövning av människans inre styrka och fria vilja. För oj, vad mycket lättare livet skulle vara om alla ramar och kantlinjer var dragna redan när vi tar vårt första andetag. Om hela världen gick i svart eller vitt, om alla val vi ställs inför varje dag antingen är helt rätt eller helt fel. Lättare, men betydligt mycket tråkigare.

Så är ju nu dock inte fallet. Vi måste själva skapa vårt öde och vår framtid. Vi måste själva göra våra val och ta konsekvenserna av våra felaktiga beslut. Vi kan inte skylla vårt liv på någon annan än oss själva. Vi formar alla vårt eget liv, med allt ont och gott det för med sig.

Nackspärr

Det är bara inse att jag faktiskt har ont i nacken. Det går inte om och jag är stel som en pinne från skulderbladen och upp till hårfästet. Det är nog bara att lägga ner styrketräningen idag och låta axlarna vila... Jag som inte har det minsta problem med min rygg... Och jag har INTE tänkt få det nu heller! Så det är nog bara kylan som gör det. Eller kanske nåt konstigt lyft. Eller olämplig rörelse. Jaja, den som lever får se...

Rastlös...

Jaha, nu har jag gjort det igen. Varför, varför lär jag mig aldrig??? Om jag är sugen att träna då SKA jag träna. Annars slutar det så här... Jag klättrar på väggarna, är allmänt orolig och rastlös och i behov av luft, luft och mera luft! Och vad gör jag åt det då? Jo, jag väntar in min karl, tar på mig skorna och västen och blinket på armen och beger mig ut i friska luften. Och så går jag och går jag och går jag, tills allt spring i benen har försvunnit. För den här gången...

Svåra känslor?

Och idag? Ett evigt mörker...

Molnen har samlat ihop sig till en stark armé, tunga och täta och mörka, som bekämpar alla chanser till solljus. Regnet har trots allt upphört och jag ger inte upp hoppet om ljusning än. Vi har ju fortfarande flera timmar av dagen kvar! Kanske det blir en prommis ikväll?

Alla känslor stretar hit och dit idag. Och jag försöker organisera dem så gott jag bara kan, trots att jag vet att varje försök till analyser är lönlösa. Vad gör jag då? Jo, jag städar.

Så nu sitter jag återigen i ett nystädat hem. Ajax-doft i varje vrå, veckans smutstvätt är tvättad och hängd, sängarna är renbäddade och diskmaskinen i full gång. Jag har inget mer att göra. Så jag tänker dricka mitt kaffe och sedan bege mig på gymmet. Och hålla alla tummar jag har att ett pass på löpbandet kan skingra mina tankar. Åtminstone för stunden...

Åh du härliga sol!

Gårdagskvällen var en ruskig höstkväll i alla bemärkelser. Kylig, blåsig och regnig och trist. Inget höjdarväder för en promenad. Det var riktigt skönt att få svettas på steppen istället för att frysa ute i höstkvällen med andra ord!

Idag vaknade jag och min prins i mörker. Tjugo i sju visade klockan, och trots det hade det inte hunnit ljusna. Så vi låg kvar och drog oss ett tag innan vi var redo att kliva upp och möta dagen.

Nu sitter vi här och äter frukost. Vi ser en blå himmel utanför fönstret och hur solens strålar sakta börjar nå ner till världen igen. En prommis till förskolan får det bli idag. Med solens strålar glittrande i glada barnaögon, glittrande i ett lyckligt mammahjärta...

Frostbiten

I en vit, vit värld i tidig morgontimme klädde jag och min älskling oss för en promenad på frostiga vägar med istäckta vattenpölar och en sol som sakta, sakta steg upp över världen igen. Min lill-prins konstaterade snabbt att månen följde oss på vår tur. Så ljus, ja nästan osynlig mot den blå himlen, höll den ett vakande öga över oss. Den kyliga morgonen bet lite i kinder och näsa och gräset, klädd i frostbeklädnad, knastrade under fötter och vagnshjul när vi passerade genom parken.

Vi hade inte turen att se något tåg den här morgonen heller. Däremot fick vi en härlig start på veckans sista dag. Och nu sitter vi här, mätta och nöjda efter frukosten, med hela dagen framför oss. Jag är lätt i själen, lätt i hjärtat. Och redo för en ny dag!

Kärlek?

Ett svårt ord kanske? Men jag tror mig veta vad det är... Vet du?

När min älskade lill-prins lägger armarna runt min hals och pussar min kind och kramar mig hårt. När min älskade gullunge säger "älskar dig, mamma" med universums alla stjärnor glittrande i hans ögon. När min älskade tittar på mig med en blick fylld av kärlek och längtan. När min älskling säger att jag är hela hans värld, hans allt, hans drömmar och hans framtid. När min mamma tittar på mig på just det sättet, som säger mig att jag är bland de viktigaste personerna i hennes liv. När min bästa vän ringer och gråter i telefonen och jag vet att jag vill trösta henne på alla sätt jag bara kan, bara för att jag älskar henne så...

Vad är kärlek för dig?

Långledig helg = avslappning?

En fråga så god som någon... Jag har hur som helst planerat det så!

Jag slutade tidigt idag och i och med att Alvar vid den tiden ligger och sussar sött på förskolan så passade jag på att göra lite ärenden innan jag gick hem efter jobbet. Efter det blev det en power-städning för hela slanten. Dammtorkning, dammsugning och skurning som gick av bara farten. Och SÅ skönt att jag har torkat fönstrena tidigare i veckan!

Efter det hämtade jag min lillprins, nyvaken och rufsig som bara den, med macka runt hela munnen. Vi tog en härlig prommis i mjukt höstregn och passade på att köpa en ny vinteroverall till honom i traktens enda barnklädesbutik.

Så nu är det fredag eftermiddag och en hel-ledig helg hägrar. Jag har gjort bort städningen, fönsterputsningen och overallinköpet... Jag har gjort precis det jag har föresatt mig denna helg. Så nu är jag ledig till på måndag morgon. Inte ett måste på hela helgen. Betyder det att jag kommer kunna slappna av? Betyder det att jag kommer hinna ladda batterierna igen? Betyder det att jag kommer kunna njuta av familjen, hösten, vännerna och livet? Jag hoppas det... Jag ska försöka, ja verkligen lägga manken till. Och jag SKA ha en trevlig helg! Så det så!!!

Regn och rusk i själ och hjärta

Klockan är snart nio och det har inte ljusnat ordentligt än. Jag antar att det här kommer bli en sådan där dag som man får genomleva i ett trist, grådisigt halvmörker, med kalla vindar och isande regndroppar som tränger sig innanför kragen på jackan om man överhuvudtaget vågar sig ut.

Det är konstigt det där... Hur mycket vädret påverkar mitt inre. Att det blir så betydligt mycket svårare att orka när vädrets makter sätter sig på tvären. Orka leva ordentligt och ta till vara på varje liten sekund av dagen. Orka kliva upp från den varma sängen, bara för att känna golvets kyla mot mina bara fötter. Orka städa och plocka och fixa och dona, bara för att inse att dagar som denna, när det aldrig ljusnar ordentligt, så spelar det faktiskt ingen roll om dammråttorna får bo i hörnet i köket ännu en dag. Det är ändå ingen som ser dem... Orka skratta och le och prata och skoja, trots att mitt inre stundtals gråter ikapp med regnet och hjärtat känns lika tungt som den grå hösthimlen utanför fönstret.

Nej, det är bara att göra det bästa av även denna dag. Så nu ska jag tända lite ljus, koka lite kaffe och sätta mig i soffan och mysa med min lillkille, min älskade ängel, min prins. Och försöka tränga undan allt regn och rusk ur själ och hjärta...

Vattenreningskurs och Ann-besök!

Ja, jag inser hur otroligt spännande det låter. *ironi* Det var med precis den halv-taskiga inställningen jag satte mig på planet ner till Stockholm - Nacka. Men jag måste säga att jag i efterhand känner mig väldigt positivt överraskad över upplevelsen. Föreläsaren var för det första väldigt duktig och hemskt kunnig efter många år i "vattenreningsbranchen". Men framförallt så var han lätt att förstå! Så nog har jag fått med mig både en och två tankar hem angående fritt aktivt klor, flockningsmedel och säkerhetsrutiner! Sedan hade även jag och Linda rätt trevliga kvällar tillsammans, med nåt vinglas och en massa vattenreningsprat med alla karlar som gick kursen. Trevligt, trevligt!

Kursen avslutades på fredagen och då passade jag på att åka ut till Vallentuna för att besöka Ann över helgen. Kan man göra annat när man väl är nere i Stockholm? Det var superskoj att träffa henne igen. Både området där hon bor och lägenheten var väldigt mysiga. Nästan så man blir lite sugen att flytta ner till Stockholmstrakten. ;-) Vi hade hur som helst en trevlig helg med lite shopping, god mat och en massa prat. Så nu är det bara att börja spara lite pengar så jag kan åka ner och hälsa på henne efter jul någon gång igen.