Min underbare lill-prins har förvandlats till en prickig korv under den senaste veckan. Det är vattkoppor på hög nivå. Är jag en konstig mamma som tycker det är bra att han får göra bort det redan nu? Det brukar alltid vara lättare ju yngre man är sägs det ju. Alvar har hunnit gå igenom det värsta nu. Idag verkar han knappt besvärad. Han skrattar, vi läser böcker och spelar fiskspelet och han kör bobbycar och tar kurvorna på två hjul. Han är helt klart på bättringsvägen!
Själv gick jag i åttan när jag drabbades. Det är ett halvt liv sedan men jag minns det som igår. Min käre far minns idag att "det var väl ändå inte så farligt?". Inte farligt?!? HA! Det var en nära-döden upplevelse utan dess like! Jag kommer aldrig att glömma hur mycket det kliade och hur det blev värre ju högre feber jag fick. Jag kommer aldrig att glömma hur all min självbehärskning gick åt till att inte klia på koppan i pannan. För vilken normal tonårstjej vill ha ett bestående men i form av ett ärr mitt på pannan?
Jag minns ett fruktansvärt dåligt underhållningsprogram på tv där deltagarna sökte efter en röd rubin (eller svart diamant eller blå safir eller vad sjutton det var för ädelsten) under ledning av Harald Treutiger. Jag var för trött för att byta kanal. Det kliade för mycket för att jag skulle kunna somna ifrån eländet. Så jag låg och muttrade åt tv:n och tyckte allmänt synd om mig själv medan jag kliade varenda milimeter av min kropp.
Vattkopporna torkade in tillslut. Jag hade överlevt, mot alla odds. Och trots mitt frenetiska kliande blev det inte ett enda ärr på min kropp. Förutom ett litet, litet ärr - mitt på pannan. En liten påminnelse om en svår tid i en fjortonårings liv som jag kommer att bära med stolthet resten av mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar