Vintern i Älvsbyn är underbar. Det är vitt och kallt och frostigt. Snön i granen på gården gnistrar som tusentals stjärnor i dagsljuset och när du andas bildas små, små moln runt ditt huvud...
Sedan sätter man sig i bilen och åker ungefär 6 mil... Och då... Ja, då börjar en smärre tortyr! Hur sjutton kan det vara så fruktansvärt kallt i Luleå? Det är som att vindarna går genom märg och ben och på fem minuter känner jag mig som en vandrande, huttrande snögubbe... Vilken kyla!!! Och det värsta är att termometern visade att det var varmare än hemma på byn.
Sedan är det ett under att det tar över en halvtimme att hitta en restaurang att äta lunch på... För HUR MÅNGA restauranger finns det inte i Luleå?!? Det gäller bara att hitta dem med. Och uppenbarligen är varken mitt eller Davids lokalsinne såsom det borde vara... Så Waldorf fick det bli tillslut. Och självklart var maten helt okej... Men vad skulle jag inte ge för lite husmanskost istället???
David hade brandövning ikväll, så visiten på Storheden blev snabb. Vi hann inte ens hälsa på min syster. Men det får bli en annan gång. Än är ju inte alla julklappar inhandlade. :-)
När vi återvände hem och jag steg ur bilen igen kände jag det... En värme i luften som inte fanns i Luleå. Samma temperatur, en helt annan värme. Är det kärleken som är i luften, eller är det bara snålblåsten från havet i Luleå som gör att det känns SÅÅÅÅ mycket kallare där? Jag vet inte... Men jag vet att jag kan säga precis som Tummen gör i "Tummens resa": "Det HÄR tycker jag om. Här stannar jag." Och vi vet ju alla hur det går sen? Jo: "Och sedan stannade Tummen i hemmalandet. För DET tyckte han om!"
1 kommentar:
Ja, kom förbi nästa gång. Fast det gäller ju att man inte ska jobba! Kanske inte bara jag som kröjmar då. Det kanske faktiskt ÄR svinigt kallt här..
Skicka en kommentar