Igår passade jag på att besöka mormor och farmor när mamma ändå var där och bjöd på kaffe. Varje gång jag har varit där känner jag mig så lycklig. De har levt ett helt liv. De lever än, 85 och 91 år gamla. (stämmer det?) De har krämpor av alla de slag. Hörsel och syn har gett upp, likaså talförmågan. Minnet är inte alltid vad det brukade vara... ("Tänk vad man glömmer...?" som min kära farmor upprepade gång på gång. Och hur sant är inte det? Även unga sinnen glömmer...)
Men de lever. De är starka, äldre kvinnor som har levt ett liv. Som har upplevt hur det är att växa upp med fler syskon än jag ens skulle kunna tänka mig. Hur det är att uppleva andra världskriget på nära håll. Hur det känns att se ens barn växa upp och skaffa egna barn. Hur det är att förlora barn och nära och kära...
Vi tittade på fotografier. Lyckan som ilar i mitt hjärta när farmor minns tillbaka, minns namn och platser (eller åtminstone försöker minnas) är obeskrivlig. Jag hoppas jag kommer åldras väl. Jag vill behålla min syn, mitt minne och min talförmåga till den dag jag dör. Om rörelseförmågan ger upp så kommer jag ändå att överleva. Men jag önskar och hoppas att jag får åldras väl. Och jag hoppas att kärleken jag kände i mitt hjärta igår även kommer att finnas hos mina barnbarn och barnbarnsbarn när jag är 90 år gammal...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar