Big Brother

Nu är kaoset igång igen, med folk som ska hävda sig till höger och vänster, för att visa att DERAS liv är det bästa som finns. Veganer, vegetarianer, bloggerskor, glamourmodeller och andra männinskor som inte har nån anknytning till livet som en vanlig Svensson och folk som bara älskaaaaar höra sin egen röst. Och sedan alla de andra som av någon anledning har hamnat i huset. Jag är säker på anledningarna kommer med tiden... :)

Helt plötsligt börjar tankarna snurra... Kanske inte Big Brother konceptet är helt fel ändå? Ja, åtminstone delar av det. Nog måste det vara en livserfarenhet att gå in i ett hus, utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Nog måste det vara en chock att inse att alla dina nödvändigheter i ditt tidigare liv är bortplockade. Toapapper, cigaretter och snus, mat på bestämda tider. Och att det sedan bor X antal till i huset som du inte känner, men som har samma behov att hävda sig och uttrycka sina känslor precis i samma mån som du har.

Vad ska man som utomstående göra? Jag tänker titta. Och om jag tittar på någonting då tittar jag ordentligt, så mycket jag kan. ;) Och helt plötsligt, när man tänker på det ordenligt, så är väl inte Big Brother huset så mycket annorlunda än det verkliga livet? Vi älskar inte varje människa vi träffar. Vissa är mer roliga att provocera än andra. Vissa förstår tanken med ironi, andra tar allt på blodigt allvar HELA TIDEN. Vissa är vältaliga, för att inte kalla det surriga, och vissa är mer tillbakadragna, som tysta små möss. Vissa iakttar och andra agerar. Vissa kan samexistera med andra, andra kan det inte. Så är livet. Och så är Big Brother. Det är klart jag måste följa intrigerna som kommer av att folk missförstår varandra åt höger och vänster. Jag menar, vem lever inte i ett sådant liv, varje dag, i "verkliga livet"?