Bullet for my Valentine

Tears don't fall

Tävling!

Ta en titt här: http://silverre.blogspot.com/

Du har möjlighet att vinna dessa
supersnygga örhängen!

Tävlingen pågår till fredag den 20/2!

Inte nu igen...

Det kan väl inte vara möjligt...? Jag känner mig superdassig igen. Trött, snuvig och halv-ont i halsen. Och jag har ju inte ens fått bli frisk på riktigt än! Jag är så less att vara förkyld, less att vara sjuk, less på att prommisar är det enda jag kan företa mig i träningsväg. Less på att min underbare A bara blir smittad av mig om och om igen, trots att jag knappt törs andas åt hans håll... Han hostar också och min gissning är att hans tillstånd följer mitt hack i häl. Jag hoppas verkligen han slipper bli täppt i näsan igen. Det får gärna stanna vid hostan han har i dagsläget, den är nog så besvärlig för min lill-prins.

Men varför, VARFÖR försvinner inte förkylningen? Sover jag för lite? Vilar jag för lite? Äter jag för lite vitaminer och för lite vitlök? Grubblar jag för mycket istället för att låta kroppen vila och återhämta sig? För jag har aldrig varit med om dess like till långdragen förkylning. *suck*

Jag kanske skulle satsa på kurera mig lite ändå, och ge upp tanken på att den här segdragna historian släpper greppet om min kropp frivilligt och utan kamp? Det skulle faktiskt vara underbart skönt att krypa upp i en säng med en kopp te, en bok och en härlig filt... Hmm... Kanske skulle försöka satsa på det någon dag! Hur nu det ska gå till, ja det är en helt annan historia...

Bullbak i kylan!

Klockan 7 i morse slog både jag och Alvar upp våra ögon, trots att det är vår lediga dag. Kylan håller fortfarande i sig och solen skiner från en klarblå himmel. Det är så underbart vackert ute... Kan det vara så att en bit av himlen har ramlat ner under natten...?

Eftersom vi tog oss upp så pass tidigt idag bestämde jag mig för att vara lite mer produktiv än jag brukar vara under våra lediga dagar tillsammans. Bullbak fick det bli idag! Nu är bullplåt nummer två av fyra i ugnen för gräddning. Alldeles strax ska jag sätta på kaffet och ta fram lite mjölk. Jag ska hämta min älskade trollunge från sitt rum och vi ska sätta oss och mysa i vårt varma kök med några nygräddade bullar. Och njuta av att ha turen att bo i en sån underbart vackert värld...

Trött...

Men i morgon är jag och min lill-prins lediga hela dagen lång. Kanske det ger oss båda en chans att vila upp oss lite? Det är välbehövligt vill jag lova...

Nej, varför sitta här när ögonen bara vill falla ihop? En snabbdusch och sedan sängen får det bli. Kan det bli mycket bättre än så?

Äntligen helg!

Nu är det helg igen. Underbart härlig! För det är länge sedan jag kände mig så trött som nu. Det känns som om jag skulle kunna sova ett dygn i sträck om det hade varit möjligt. Nåja, jag får försöka sova så mycket som möjligt den här helgen, i den mån det nu går.

Nu sitter jag och min älskade prins och väntar på middagen. Grillkorv med pommes blir det. Och "stips" med ketchup och korv går ju självklart alltid hem hos Alvar. Även om han faktiskt surrade mer om att äta äpple och banan när vi var på affären och handlade. ;-) Jaja, det är ju en god och nyttig efterrätt, så varför inte? =)

-29,8 grader????

Kan det verkligen stämma? Eller har vår termometer gått sönder??? Älvsbyns hemsida säger att det ska ligga på mellan -11 till -16 grader idag. Det är klart att jag börjar fundera om den verkligen är i ordning... :-o Jaja, det lär väl visa sig då (eller kanske ifall) jag vågar sticka näsan utanför dörren. =)

Iskalla Februari

Det fortsätter vara kallt ute... Trots det tog jag och Alvar mod till oss idag och gav oss ut i kylan. Den strålande solen lockar nämligen mer än vad kylan skrämmer. Påbylsade inifrån och ut så att vi knappt kunde röra oss och med bara ögonen som kikade fram bakom halsdukar tog vi en lugn prommis till förskolan. Det var länge sedan nu, jag hade nästan hunnit glömma bort hur härligt det är!

Nostalgi...

Jag var hos en väninna i fredags. Hon spelade en skiva med underbart härlig, lugn musik. Helt plötsligt hör jag en låt jag inte har hört på mycket mycket länge. Helt underbar!

Right here waiting

Mer snö

Nu har det snöat igen. Rätt mycket... Om jag säger att vår lilla by har bäddats in i ett decimetertjockt lager nysnö tror jag inte att jag ljuger. Helt plötsligt blev hela världen lite ljusare igen. Ljusare, och gnistrande vacker. Tallarnas grenar får ännu en gång kämpa under snökristallernas tyngd och plogkarmarna är helt plötsligt bländande vita och lite för höga i alla vägkorsningar.

Jag var ute igår och skottade snö. Det var så härligt att få utföra nån typ av kroppsarbete igen i den friska luften! Jag kan med andra ord vara utomhus igen utan att drabbas av hostattacker och köldastma. Så igår blev det en prommis i kylan. En prommis med bra musik i öronen och högt tempo på benen. Och det var så himla härligt! Tror jag ska prova mig på löpbandet i lite högre fart snart igen. Mina ben ville bara springa igår trots min halv-onda hals. Kanske jag skulle prova i veckan ändå trots att jag hade tänkt försöka vila... Vad har jag att förlora?

Ett bättre år?

Någon som minns min kompis kommentar i slutet av 2008? "Jaja, nästa år kan åtminstone inte bli värre!" Hmm... Ska vi slå vad???

(c) Mattias Hamsch

Lekenskolan 090201

Frustrerad

Jag hostar och hostar och hostar. Den här jäkla skithostan verkar inte ge med sig i första taget. Jag klarar av att jag inte kan styrketräna. Jag står ut med tanken att jag inte klarar av att springa. Jag accepterar att steppen får vänta någon vecka till. Men jag klarar INTE av att inte kunna vara ute och gå!

Promenaderna är ju min livlina, min form av terapi, mitt sätt att klara av dagen... Och nu? Ja, så fort jag tänker tanken "promenera" så börjar jag hosta. Den kalla luften är rena döden för min hals... Jag hostar, hostar och hostar tills jag praktiskt taget kräks. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, snart börjar jag klättra på väggarna. Om inte den här hostan försvinner snart vet jag inte vad jag gör. Jag varnar er, jag är INGEN rolig människa i dessa dagar.

Jag är så less!!!

Väldigt mycket tankar...

Nu sitter jag här och bara andas... Precis som utlovat. In... Ut... In... Ut...

Sedan försöker jag fundera lite på allt och ingenting. Blir mest på ingenting måste jag erkänna. Allt det andra är fortfarande jobbigt att ta tag i... För så fort jag börjar närma mig sanningen så skyggar jag bakåt igen, lämnar de jobbiga tankebanorna och kastar mig in i andra. Säkrare, tryggare och mindre skrämmande tankebanor. Tankar som egentligen inte är sanna, ärliga, djupa eller givande överhuvudtaget. Men jag tänker åtminstone, visst är väl det en framgång i sig?

Sedan har tårarna börjat rinna igen. I ett helt år har de hållit sig undan nu, i ett helt år har jag trott att min kropp är på väg att torka ut när det inte ens har funnits vätska till att fylla mina glittrande blå... För gråta, det är något jag alltid har kunnat göra. Det är något jag alltid har BEHÖVT få göra. Lite då och då, med jämna mellanrum.

Men nu, nu fylls själens portar med salta droppar igen och alla tankar jag inte vill tänka, inte orkar tänka, åker ut i strida strömmar nedför mina bleka, kalla kinder. Och det är skönt. Så oerhört befriande... För på något sätt så bearbetar kroppen och själen hela mitt kaosartade liv när den släpper lös tårarna. Det måste väl ändå vara bättre att någon del av mig bearbetar alla jobbiga känslor, trots att hjärnan inte orkar ta tag i allt ännu? Så jag låter tårarna rinna och stänger samtidigt av alla funderingar jag har. För det kommer en dag i morgon med. En ny dag, med nya möjligheter att rannsaka sig själv, rannsaka sitt liv...

Tänkvärt...

Tallulah - vad är lättare?

Är jag rädd?

Snart är januarimånad slut. Det går så snabbt, hela livet går i ultrarapid precis hela tiden. Jag hinner inte med...

Det är som om jag är fysiskt här, men resten av mig hinner inte alls med i allt som händer och sker. Jag tror jag måste lugna ner mig lite... Jag måste låta kroppen stanna av så själ och hjärta hinner med i det jag gör. För vad är det för idé att göra allt mellan himmel och jord ifall inte hjärtat är med? Vad hände med att kvalitetschecka sitt liv?

Vad sysslar jag med? Det fungerar helt enkel inte att leva sitt liv i 180 hela tiden... Varför gör jag det? Är det så farligt att stanna av lite? Stanna upp och känna efter vilka känslor det egentligen är som bor inom mig? Vad är jag rädd för att finna? Och varför skulle jag vara rädd? Det är väl bättre att vara ärlig mot sig själv.

Jag har gjort så många saker fel, gjort helt fel prioriteringar sista tiden. Nu är det dags att börja ändra på det, ändra på livet som jag lever det nu. Jag ska börja andas lite... Känna efter vilka saker som är de viktigaste i mitt liv. Börja fundera om jag verkligen tar hand om dessa saker på bästa sätt...

Piggare pojke!

Nu börjar förkylningarna ge med sig. Jag är hemma med min älskade lillprins idag så han verkligen ska hinna kurera sig innan han blir lämnad bland alla baciller på förskolan igen. Planerna för dagen blir väl att ta det lugnt, mysas och kramas, läsa nån bok och bara vara. Låter som en rätt skön dag eller hur? Tror vi satsar på det!

Sjukstuga

Självklart var det inte steppen som satt kvar i benen förra träningen. Nejdå! Sån tur ska vi inte ha... Jag har blivit förkyld. Hostig, snuvig och - trots att jag förnekar det för mig själv - antagligen lite febrig. SKITLIV! Och det värsta? Alvar har också blivit dålig... Mammas lille prins är jättehes i halsen, hostig och allmänt trött och hängig. Stackaren... :-( Hoppas det är snabbt övergående åtminstone...

5 km på 28 minuter

Det blev resultatet av dagens löp-pass, med 0,5 och 1,0 i lutning. Men det var jobbigt som f-n idag! Undrar om gårdagens step-pass sitter kvar i benen fortfarande? Eller var det fel sorts musik till fel sorts humör kanske? Nej, jag skyller på steppen tror jag! ;-)

Med en doft av jordgubb och blåbär

Nu är jag varmare... Det var inte så svårt att hetta upp kroppen igen faktiskt. Det enda som behövdes var att ge ALLT i ett av M:s step-pass, en varm dusch i ett immigt badrum och en stor kopp blåbärste...

Jag sitter i köket och försöker varva ner innan det är dags att krypa ner i min stora, tomma säng... Det doftar blåbär och jordgubbar. Lugnande dofter för en förvirrad själ. Vad synd att en doft inte kan ge några vettiga svar på livets stora frågor...

Jag fryser...

Det är varmare ute nu, betydligt mycket varmare än förra veckan vill jag lova. Då kröp temperaturen ner mot närmare -30 grader och under mina kvällspromenader var ögonen i stort det enda som gick att se under alla kläder. Men nu, när temperaturen bara ligger kring -10 grader, så fryser jag. Mycket! Och jag har frusit till och från hela dagen (med undantag den tid jag spenderade på gymmet såklart!). Tänk att få krypa ner i ett varmt bad... Att därefter få förflytta sig till en varm säng. Få krypa ner under täcken och filtar. Få krypa nära någon som tinar upp mig med sin kroppsvärme...

FY TUSAN VAD JAG FRYSER!!!