Jag har haft oerhört svårt att slappna av på natten den senaste veckan. Vad det beror på går inte att ta miste på. Jag är rädd att försova mig de dagar jag jobbar morgon. I vanliga fall har jag ju min morgonpigge sambo hemma som alltid ser till att hela familjen tar sig upp på morgonen. Och nu? Nu ligger hela ansvaret på lilla, morgontrötta jag. Men det funkar. Jag har lyckats tygla mitt fruktansvärda morgonhumör och i morgon är sista arbetsdagen innan helg.
Igår kväll lyckades jag hur som helst slappna av ordentligt med vissheten att vi inte behövde upp idag. Jag somnade lugnt och stilla och sov en drömlös sömn. Till klockan 3... För då bestämde min lill-prins att det var dags att flytta över till mammas säng istället. Och vi vet väl alla vid det här laget vad det betyder? Varma fötter med små, vassa naglar som borrar sig in i knävecken, en armbåge som effektivt körs in i ryggslutet, en arm tvärs över ansiktet och en hand som petar in fingrar i näsa, mun och öron. Så mycket för natt-lugnet. =)
Så nu sitter jag här igen med mitt morgonkaffe. Halv-dåsig och med ett par blåmärken rikare efter morgontimmarna i samma säng som sonen. Och trots det känner jag mig förvånadsvärt pigg i själ och hjärta. Kanske ett par timmars nattsömn var allt som behövdes i natt? Eller kan det vara så att tröttheten kommer i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar