Jag kände mig tom när jag vaknade i morse. Tom på ork, tom på glädje. Bara tom och ledsen... Sedan möttes jag av en varm kram och puss från lillkillen och genast började alla känslor återvända och fylla mitt inre, mitt hjärta, min själ igen.
Vi har varit ute och promenerat i vinterdimma, hälsat på L, E och Em på mitt jobb och passat på och äta lunch där. På vägen hem somnade min älskling i sin vagn, mitt i sorlet på Storgatan. Jag fick gå i tystnad hem under en uppsprickande himmel och en sol som kämpade sig fram mellan molnen, med en lycka i bröstet över att jag faktiskt har ett rätt bra liv ändå. Det gäller bara att se ljuset i det uppsprickande moltäcket, att hitta de små ljusglimtarna i en mulen vardag. Även när en ljusning verkar alltför långt borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar