Upphör vi någonsin att förvånas?

David håller på att bygga ett tak i badrummet med infällda spotlights. Härligt, härligt, trots att badrummet är minimalt. Mysfaktor är ju aldrig helt fel. :-)

När jag i lugnan ro sitter i soffan och surfar runt på några hemsidor dyker han plötsligt upp i dörren. "Har du sett en liten svart mejsel?" JAG? Som inte har rört mig sista timmen??? När han under oöverskådlig tid har sökt land och rike runt (nåja, i hela vårt lilla hus på drygt 80 kvm), om och om igen och inte kan hitta den bestämmer jag mig för att hjälpa stackaren. Jag tittar på byrån i hallen, går sedan in i köket och låter mitt hököga svepa över våran sparsamma inredning. Och vad ligger där, så snällt väntande, på Alvars stol i köket? En liten, svart skruvmejsel.

Med stora ögon står han i källartrappen och frågar: "VAR hittade du den?!?" Jag suckar djupt och svarar: "Bredvid ficklampan..." Svaret kommer snabbt. "Ficklampan??? Har du hittat FICKLAMPAN???" Hmm... Hur mycket kan en kille tappa bort i ett hus på 80 kvm egentligen??? Och den självklara frågan: Är någon egentligen förvånad??? =)

Familjer

Alla har väl haft familjeproblem. Vissa problem är nog säkert större än andra. Därför är jag så väldigt glad att kunna säga detta:

Jag älskar den lilla familj jag har
från djupet av mitt hjärta.

Jag har en mamma
som är bland det underbaraste man kan hitta.

Jag har en son som är lyckan i mitt liv, glädjen varje dag
och en stråle av solljus även den mörkaste dag.

Jag har en sambo som finns där varje dag. Som tar hand
om mig, min son och älskar oss båda
högst av allt på denna jord.

Och viktigast idag...?
Ett extra tack till min underbare pappa.
Tack för att du är världens bäste pappa varje dag.
För all din kunskap, för din klarsynthet,
för ditt sätt att alltid visa ditt stöd
när det behövs som bäst!

Jag älskar er...

Tillbakablick

Jag läste precis igenom en massa inlägg från december 2008. Lite mer än ett år sedan, men ett helt annorlunda liv...

Himlen är fortfarande oskyldigt blå när jag ser ut genom fönstret under gnistrande vinterdagar. Alvars glittrande ögon likaså. Men vårt förra hem är borta, och vi börjar så sakta vänja oss vid ett nytt hem. Ett nytt hem för mig, två nya för Alvar. Han verkar må bra. Och i mitt hjärta vet jag att det är allt som betyder någonting.

Så mycket kan ändras på så kort tid. Och alla verkar anpassa sig till det nya livet så snabbt. Min lycka är att alla verkar må bra, verkar vara lyckliga. Och jag tror att en del personer till och med verkar må bättre än de gjort på flera år. Är det så? Har mina val (hur oigenomtänka eller egoistiska de än verkar) bringat lycka till en människas liv? En människa som kommer att ha en plats i mitt hjärta tills mitt liv på denna jord är över? Jag hoppas det. Och jag hoppas att jag en dag kommer att få träffa den nya lyckan i hans liv. För det är viktigt för mig...

Jag är hemkommen från Paris. En weekend med flygplatser och tunnelbanestationer så lång ögat räcker... Och en tur till Eiffeltornet och Louvren också såklart. Det var härligt, så fascinerande och så mycket att se. Underbart. Men redan innan vi åkte visste jag att det skulle vara en resa med minnen likaså. Minnen från förr. Både bra och mindre bra minnen...

Jag börjar mer och mer tro på att tiden faktiskt läker alla sår. Och även om jag ibland undrar om jag gjorde rätt, om jag verkligen lever rätt liv idag, så vet jag att det var rätt val. För oss alla. Men trots det kommer jag för evigt sakna den familj jag hade, den familj som jag under så många år vande mig vid, den familj som jag kom att älska. Varenda person i den familjen. Ni är underbara! Förlåt att jag aldrig sa det förr, att jag aldrig sa det till er...

Nu är natten sen... Kylan utanför dörren är bitande och känslan att få krypa ner i en varm säng är underbar. Så jag tror jag ska göra det. Krypa ner, andas ut... Minnas allt det fina i mitt liv, från varje dag från varje år. Och hoppas och önska att min framtid blir fylld av lika många vackra minnen och att lika många fina människor ska korsa min väg som under de senaste tolv åren av mitt liv.

GOD NATT!

Vive la France

Trött liten gullunge

En alldeles för tidig morgon blev det vill jag lova, både för mig och Alvar.

Jag och Alvar vågade oss ut en halvtimme mitt på dagen, trots den bitande kylan, för att leka lite i snön. Men trots att solen värmde och termometern hade smugit upp mot varma -15 istället för -25 så blev det bara en halvtimme eftersom mamman började frysa om fötterna. Det är konstigt det där... Alvar klär jag på för kung och fosterland men har alltid tendens att glömma mig själv...

Efter lunchen blev lill-prinsen trött och den tröttheten höll i sig till nu ikväll. Både besöket av mormor och Petter tröttade ut och tårarna låg på ytan. Men efter att ha fått i sig lite middag (i ett svagt ögonblick önskade han sig makaroner och korv och så blev det) och byggt lite lego med D så ligger han nu i sin säng. Jag hoppas innerligt att han får somna snabbt, han behöver verkligen sova en lång natt i natt.

Ordningen återställd ;-)

Nu är min prins hemma igen. Och med det är det dags för tidiga morgnar igen. Strax efter sex började han böka runt i sängen. Jag tror minsann han sover lite bättre i sitt eget rum än i vårt, även om David gav upp sin sida av sängen i natt och lade sig i Alvars rum.

Nu har vi så smått börjat vår dag. Alvar äter välling i soffan och jag väntar på min kaffekopp. Den (och några till efter den första skulle jag tro) kommer vara välbehövliga efter en tidig morgon som denna.

Ha en trevlig dag! =)

"Åren dom går" Den äldre generationen

Igår passade jag på att besöka mormor och farmor när mamma ändå var där och bjöd på kaffe. Varje gång jag har varit där känner jag mig så lycklig. De har levt ett helt liv. De lever än, 85 och 91 år gamla. (stämmer det?) De har krämpor av alla de slag. Hörsel och syn har gett upp, likaså talförmågan. Minnet är inte alltid vad det brukade vara... ("Tänk vad man glömmer...?" som min kära farmor upprepade gång på gång. Och hur sant är inte det? Även unga sinnen glömmer...)

Men de lever. De är starka, äldre kvinnor som har levt ett liv. Som har upplevt hur det är att växa upp med fler syskon än jag ens skulle kunna tänka mig. Hur det är att uppleva andra världskriget på nära håll. Hur det känns att se ens barn växa upp och skaffa egna barn. Hur det är att förlora barn och nära och kära...

Vi tittade på fotografier. Lyckan som ilar i mitt hjärta när farmor minns tillbaka, minns namn och platser (eller åtminstone försöker minnas) är obeskrivlig. Jag hoppas jag kommer åldras väl. Jag vill behålla min syn, mitt minne och min talförmåga till den dag jag dör. Om rörelseförmågan ger upp så kommer jag ändå att överleva. Men jag önskar och hoppas att jag får åldras väl. Och jag hoppas att kärleken jag kände i mitt hjärta igår även kommer att finnas hos mina barnbarn och barnbarnsbarn när jag är 90 år gammal...

Ny vecka!

Nu är det måndag igen. Helgen är över och verkligheten tar vid igen. Men min jä*la skitmage krånglar och jag har varit hemma idag. Jaja, nya tag med den nya veckan i morgon.

Helgen var jättetrevlig. Vi åt på "All Star" och hade turen att få hjälp av den trevligaste servitören jag någonsin har träffat. Vi åt god mat, drack gott och såg lite hockey. Cleo-besöket får bli en annan gång. Efter middagen, följt av ett besök i hotellbaren med ett glas champagne till mig och en öl till David, somnade vi nämigen sött på hotellrummet istället för att fixa oss och gå ut. Men det var hur som helst en härlig kväll.

Nästan halva tiden har gått nu... På torsdag kväll hämtar vi hem Alvar igen. *jippie* Och jag och Alvar är lediga hela fredagen så jag hoppas på fint väder. Kanske vi hinner ta oss till någon backe och åka lite bob? Eller sopsäck kanske om jag får bestämma, bob-rädd som jag är. ;-) Vi får se vad den dagen bjuder på!

Hejdå älsklingen, välkommen helgen!

Nu har vi lämnat Alvar hos sin pappa igen. Och jag får återigen försöka fylla mina dagar med annat än tankarna på honom...

I morgon är det helg, och i helgen är jag hel-ledig. Så vi bestämde oss (JAAA David, jag erkänner att jag också var lite sugen ;-)) för att åka till Luleå i morgon och bo på hotell till på lördag. Det blir nog "All Star" på kvällen med lite hockey och god mat. Sen får vi väl se hur shoppingsugna vi (läs: jag) är på lördag innan vi åker hem igen. Sedan har vi hela lördagskvällen och söndagen på oss att mysa och fixa och dona hemma. Känns som en bra deal, eller hur?

Nu är det tv-dags ett tag innan kvällen blir för sen och det är dags för sängen igen.

[God natt min älskade lill-prins. Jag hoppas
du sover gott i natt med många vackra drömmar]

Vintermorgon

Det är drömskt vackert ute denna morgon. Solen bryter sig nästan igenom molntäcket och snön som har fallit under gårdagen glittrar och gnistrar. Det är (självklart) kallt ute, över tjugo grader kallt. Men vad gör det när dagen är så ljus och vacker?

Vi har så sakta börjat vår dag igen. Alvar äter välling och ser lite morgon-tv. Jag sitter vid datorn och avnjuter en kopp hett kaffe. Vi laddar upp för ännu en arbetsdag på jobb och förskola, och det känns bra...

Det är så skönt att ha min älskade lill-prins hos mig igen, så skönt att bli väckt av varma kramar och berättelser om djur och fantasivarelser av alla de slag. Men en vecka går alltför snabbt och i morgon är det dags för honom att åka till sin pappa igen. Men jag får väl försöka göra det bästa av de veckor Alvar inte är här med. I helgen ska jag sova länge, försöka vara ute lite om vädret tillåter och bara ta det lugnt. För som sagt, en vecka går fort. Och snart är min gullunge tillbaka hos mig igen. :-)

God natt Alvar!

Kvällen har blivit natt. Mörkrets skuggor kryper fram mer och mer, skrämmande för ett barn på väg i säng... Små alver kryper fram ur vrårna, nattens luft är tung och hemligheter döljer sig bakom gardinerna. Julstjärnorna i fönstret jagar natten på flykt, men i samma stund de släcks fylls huset av skuggor och märkliga varelser i hörnen. "Mamma, lämna en lampa tänd..."

Det lyser i hans rum, en stjärna i klaraste blått som lyser upp natten och banar väg för John Blund. Och plötsligt står han där, med sin påse fylld av drömmar i handen. Han smyger sakta fram till sängen, hör barnet andas tungt. Sakta, sakta låter han handen smyga ner i påsen fylld av stjärnstoft, tar en näve full och höjer handen. Låter de glittrande drömmarna sakta regna ner över ett av världens barn för att ge honom trygghet och lugn i denna mörka vinternatt.

Pojken vrider sig försiktigt, mumlar svagt och kramar sin nalle hårt. Sedan slappnar han av i hela kroppen, ögonen rycker och herr Blund ser hur han sakta dras ner i drömmarnas värld. Världar fulla av julklappar, av fyrhjulingar, av tindrande ljus... Världar fulla av kramar, kärleksfulla föräldrar och busande vänners glada skratt... En värld full av lycka. John Blund vänder sig om, går mot fönstret och hoppar på närmaste månstråle. För det är inte slut än... Det finns många barn i världen, många drömmar kvar att skapa denna natt...

(c) Cathrine Johansson

Nu är den glada julen slut, slut slut...

Nu är julhelgen slut för i år. Är det nu allt blir bättre och lättare igen? De säger ju att det är mest jobbigt det första året, med allt nytt och alla nya människor och alla nya förhållningssätt. Jag hoppas det...

Julafton blev väl på hela taget okej. Kändes väldigt jobbigt när Tias kom och hämtade Alvar, men jag förstår att han saknar honom lika mycket som jag när jag inte har honom hos mig. Alvar verkade hur som helst nöjd över tomten och alla presenter. Och på torsdag, när min prins kommer hem igen, kommer alla julklappar vara som nya för honom igen! Och tänk! Jag hade också varit snäll i år (tro det eller ej)! Jag fick bland annat ett par superfina örhängen, parfymer, ett fotbad, ölglas, en bok och pengar. Inte dumt alls!

På juldagen blev det utgång. Klockan 21 bestämde vi oss att fara till E och trots att det blev med kort varsel och en snabb förfest så var kvällen trevlig. Jag hann prata med vänner jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja. (även om vissa av dem bor hur nära som helst...) Skönt att de förstår varför mitt liv känns så upp och nedvänt som det gör!

Det har blivit mycket "sova-ikapp-december-månads-missade-sömn". Men ikväll blev jag utbjuden i Luleå på Waldorf och sedan på bio. Om inte bilresan dit och hem hade känts som en mardröm hade kvällen varit underbar. ;-) Det är konstigt det där... Varför är jag åkrädd med vissa??? Det är inte på något sätt så att jag inte litar på D när han kör bil. Jag är bara nervös ändå... Fast det är jag ju med de allra flesta. Än så länge är det bara en chaufför som jag varit totalt trygg med i bilen.

Nu är klockan morgon igen och jag VET att det är dags att gå och sova. Men det bär mig emot... Vet inte varför, har inga som helst svar. Är jag rädd för att drömma kanske, kan det vara så illa? Jag vet inte... Men hursomhelst måste det göras. Det är dags att försöka vända tillbaka dygnet nu. För på torsdag kommer världens underbaraste lillkille som inte har nån som helst förståelse för att mamma sitter uppe till fyra på morgonen. ;-)Han vill upp och leka ändå. Och vi får väl se vad han tycker om paketet som tomten lämnade efter han hade åkt till pappa. En bob, som är en alldeles perfekt present med tanke på all snö som dalar från vinterhimlen!

GOD NATT!

Dan före dan före dopparedan "has expired"

Så nu är de tydligen onsdag... SÅ många klappar kvar att inhandla ännu. Och förlåt Kristoffer att jag inte kan jobba för dig i morgon. :-o Men den här julen är det bara Alvar det handlar om. :-) Vi har klappar kvar att inhandla till farmor och mormor. Frågan är om Alvar vill köpa nåt mer till Moster. Eller fråga och frågan... Frågar jag så vill han ju självklart. ;-) Så det är bara att shoppa i morgon... Eller hur???

Alvar är hemma igen!

Nu ligger min gullunge nerbäddad i sin säng och huset känns ännu mer "hemma" än igår kväll. *skönt* Och jag, jag sitter vid datorn och försöker varva ner. Lugna kropp och själ, och försöker ladda för morgondagens besök på Farmen. Visst, julbord med jobbet blir säkert supertrevligt. Men just nu skriker min kropp bara efter att få sova, sova, SOVA! Jaja, jag vet att det blir bra. Det brukar bli det...

Snart jobb!

En god lunch har avnjutits tillsammans med D och jobb väntar snart. Och ikväll blir det nog en tidig kväll. Längtar riktigt att krypa ner under det varma täcket igen, nära någon som värmer min frusna kropp.

Vintervitt

Nu snöar det ute igen. Det verkar som om det kan komma att bli en vit jul även i år... MYSIGT!

Trots den härliga förmiddagen känner jag mig lite ledsen, lite besviken. När slutar alla ovälkomna överraskningar att komma egentligen? Eller ska de portioneras ut över ett helt liv? Till vilken nytta...?

Lucia och Tredje Advent

Och som genom ett mirakel slog jag upp ögonen strax efter halv sju i morse, precis i tid för att hinna se lite lucia på tv. Efter det så somnade jag om och sov mig igenom halva dagens skidåkning. Jaja, någon gång behöver väl även jag sova. ;-)

Jag har varit och sprungit ett tag nu i eftermiddag. Nu sitter jag här i köket efter en varm och härlig dusch, med tända ljus i hela huset och en lätt middag på bordet. Så underbart härligt livet kan kännas i bland... Hoppas att känslan sitter kvar länge!

Helg!

Nu var arbetsdagen över. SKÖÖÖÖNT! Vi hade inte mycket folk i dag vill jag lova. Men det var nästan väntat. Tur att Dansdraget hade"Luciabuggen" i sporthallen i varje fall. Så jag och Kristoffer fick se lite folk åtminstone.

Nu är det dags att bege sig ut på byn. Och efter det ska börja röja fram huset igen. Så mycket som jag nu orkar vill säga. Lite renare blir det säkert. Och annars finns det ju alltid ljus som lämnar huset med en fräsch doft. ;-) Inte dumt!

Ensam

Nu är huset i ett stilla lugn. Alvar har åkt till sin pappa igen, och som vanligt saknar jag gullungen hur mycket som helst - redan. David är på väg ner till Stockholm för en kryssning med ett kill-gäng och tystnaden här hemma är total. Och det känns rätt skönt. Vi får väl se hur länge det känns så, det brukar gå över rätt snabbt. Tur att det finns både tv och radio som kan bryta tystnaden om det behövs och ge huset lite liv igen. ;-)

Idioter i världen!

Jag är leds. Min syster har träffat en idiot till pojkvän. Och jag kan inte på nån nivå tycka att det är hans uppväxts fel att han är som han är. Men han är så... Och nu, nu är det kört. Och nästa gång jag ser honom kommer jag antagligen slå ihjäl honom. JAG SKOJAR INTE. Jag har ALDRIG i mitt liv varit så här arg!!!!!!!!! (missförstå mig inte, jag kommer älska HENNE till den dag jag dör...)

Så var firar jag jul i år? Hemma ensam med Alvar och David kanske? I bästa fall... För på nåt sätt så kommer han (den största idioten jag vet) vara där. Och då är inte vi där. Så det så!!!!