Jag älskar verkligen tidiga morgnar, det gör jag. Det är underbart att kliva upp tidigt och få vakna tillsammans med världen. Se det ljusna utanför fönstret när solen sakta stiger, höra fågelkvitter på väg till brevlådan. Och sommarmånaderna är helt underbart härliga! Känslan att vakna i ett helt tyst hus, sätta på lite kaffe och sätta sig utanför huset ett tag med doften av morgondagg som omger mig är som en liten del av himlen...
Men jag är även en morgontrött människa utan dess like. När klockan ringer vill jag bara borra ner huvudet djupare i kudden, kura ihop mig ännu mer under det varma täcket och låta ögonen vila lite, lite till. Kanske krypa nära personen som ligger där bredvid mig och höra hans hjärtslag och känna hans lugna andetag...
Jag har aldrig någonsin kunnat kalla mig själv för en morgonmänniska. Men nu, de senaste åren, är det som om någonting har förändrats. Alvar är nog den största anledningen. För hur skulle jag kunna tycka att morgnarna är jobbiga när min älskade lillprins väcker mig med skönsång och varma kramar? Vem skulle inte smälta av det?
Så vad är jag? Är jag en morgonmänniska eller bara morgontrött? Eller kan det vara så att jag är båda delar? Det kanske inte är så att det ena nödvändigtvis måste ta ut det andra?
Vad jag säkert vet är att jag längtar till våren och sommaren. Till snöfria vägar och svala morgnar. Jag längtar efter att få kliva upp tidigt, snöra på mig skorna och ta mig ut i morgonen och andas lätt gryningsluft. Insupa den annalkande dagen och känna solens strålar sakta börja värma upp världen.
Våren är på väg nu, den kommer närmare och närmare... Sakta, sakta närmar sig den ljusa årstiden igen. Långsamt börjar ljuset och värmen att återvända. Och jag känner lyckan återvända till hjärtat igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar